emmainstockholm

Efter olyckan så har jag insett hur stark människan är när det verkligen gäller. Att jag skulle bryta ryggen i en ridolycka är ju nåt jag aldrig någonsin tänkt på eller ens varit orolig för. Det är ju sånt som bara händer andra.

Visst har det varit dagar när allt varit skit, men inte så många som jag trodde.

Undermedvetet kanske jag är så tacksam att jag klarade mig utan förlamning att jag inte kan klaga på hur det blev.

Det tråkigaste är nog att jag känner mig rädd för hästar nu. Så skulle det ju inte bli! Jag skulle ju iväg och träffa hästen snabbt efter olyckan hade jag tänkt. Men sen blev han såld och lite annat krånglade också så det blev aldrig av. Jag tror att det hade varit viktigt och hjälpt mig i bearbetningen efter olyckan.

Ganska osammanhängande det här men det snurrar lite i huvudet.